- så mår jag bra. stort av mig!

det nya albumet är slående. även om det är hans gamla album som är en del av minnet motala, så tänker jag ändå på malin och jenny när jag hör det nya.

sitter i skolan. har nyss haft basgrupsredovisning. vi dramatiserade, det gick över förväntat. förr i tiden kunde jag sjuka mig för sånna redovisningar, nu tycker jag faktist att det är ganska skoj. jag var inte ens nervös ;) men nu sitter jag här i min ensamhet och väntar på att kvällsföreläsningen ska börja. 17.15, det är lång tid tills dess. har redan väntat en timme. men med tanke på att jag åkt buss hit så kändes det inte så jättelönt att åka hem och sen tillbaka hit. tyvärr kunde inte charlotte eller folket i staffanstorpsbilen sällskapa mig heller, svikare.
 
det är svårt att ta ansvar och svara för vad andra gör. hur dem tänker och resonerar, hur dem själv hade velat bli behandlade. jag kan bara ta ansvar för hur jag själv handlar. det kanske hade varit bra för en del människor att ibland ställa sig frågan "hur hade jag själv velat bli behandlad" innan man agerar.

"annicu - konflikträdd, lättroad och förälskad"
det där ska ändras, det stämmer inte längre. jag är inte längre förälskad, dock älskar jag fortfarande. skillnaden är att när man är förälskad så får man tillfälle till att få utlopp för sin förälskelse. men när man inte längra får lov att vara förälskad så får jag nöja mig med att bara älska. och det gör jag, jag älskar.  jag är inte heller konflikträdd längre, vill jag tro iaf. för jag har spenderat hela dagen med att diskutera hur man läser konflikter. fasar, modellar, analyser, tips och knep m.m! dock är jag fortfarande lättroad. men det är inget som ska ändras, det är jag nöjd med.

imorgon börjar filippa barks serie "centralskolan". dock tränar vi, men 21.25 startar videoinspelningen och när jag kommer hem ska jag spika mig framför TVn, har höga förväntningar :)

kräm

jag längtar tills mina chokladbollar kommer. jag ska äta alla tolv själv :)

svt dramaten, jag gillar att följa skvallar. konsigt nog komenterar jag aldrig något sånt själv. vet egentligen inte varför. inte bara i denna diskussion utan även annars. kanske är jag rädd för att säga min åsikt? eller kanske är jag rädd för att det ska misstolkas? eller bara att den ska spegla en felaktig annica? det är spikat, jag är en mes :) en stolt sådan ;) haha.

jag önskar att dygnet hade fler timmar. minst trettion. finns så mycket som jag vill hinna med men som jag får prioritera bort för alla måsten.

jag hälsar min nya inneboende välkommen. det kommer att kännas tryggt att  ha någon som sover i hallen/köket. om det kommer en mördare är det denne som ryker först! haha. välkommen!

puss och pill

du hade inte minneslucka, JAG hade minneslucka!

ge mig, ge mig, ge mig! ge mig motivation istället för kexchoklad, en solstol och en påse med gifflar.

jag tog inte åt mig. jag kanske borde gjort det, men jag gjorde det inte. jag blev mer irriterad. tss.

en vecka har gått. blandade känslor. det känns mest jobbigt faktist.

jag har missat att berätta hur roligt jag tyckte det var hos taip i fredes. det var MYCKET roligt. det finns inget bättre än att vara med sina vänner när man känner sig ynklig och svag.

varmisas

jag har vant mig vid ensamheten om kvällarna. det är inga problem.
jag har vant mig vid ensamheten om nätterna med, att det inte är någon som kryper tätt intill mig och skedar mig bakifrån, det är inga problem. jag känner mig faktiskt inte ensam. men inatt vaknade jag av att jag trodde att jag skulle dö. och då menar jag inte "ooh shit jag trodde jag skulle DÖ asså" utan verkligen; jag tror detta är mina sista sekunder i livet. jag vaknar av att mitt hjärta slår. och det slår inte i normal hastighet utan i en hastighet som inte är av denna värld. och inte slår det i normal och jämn takt, det slog snabbt och ojämnt. detta ledde till andnöd. det tog nog några minuter innan jag återgick till normal hjärtrytm. vidare tog det nog några minutar till innan jag slutat vara andfådd. allt som allt 7-8 minuter kanske. men det var dom längsta minuterna i mitt liv. aldrig förr har jag känt mig så ensam. och hur jobbigt det än är att erkänna det så ville jag har dig vid min sida..

jag vill inte mer..

ja man har väl rätt att veta varför iaf? även om det är ganska självklart.

helgen har varit bra. utgång i fredags. utgång med vänner som betyder sååå mycket. var hemma hos mig innan. tittade på idol, lekte vår nyfunna lek och tittade på gamla foton. det var glädje att sitta och prata gamla minnen, minnen som min, lousies och johannas gymnastikuppvisning och mitt och  louises cecilia vennerstenuppträdande. vidare till slagt där vi mötte upp brucie. det blev ett ganska kort slagtbesök nu när jag tänker efter, men det var iaf roligt :) jag och bruce cyklade hemåt vid fyra med cheeseburgare och kingwings i handen samtidigt som vi bestämde att jag skulle sluta fundera så jävla mycket och istället bara VARA! 


                       


a- ska det vara dem eller de här?
c- först dem och sen de.
a- åh jag har blivit så dålig på det! jag kunde det som rinnande vatten innan!
c- det är bara för att vi har så många utlänningar i vår klass! 


j- alltså anonym ser ut som om hon skulle kunna mörde någon när som helst. tycker in ni det?
a & e- jaa det har du nog rätt i.
c- nej nu var du taskig, så kan man inte säga. det är ju bara så att hon kan ju faktist inte tänka!

nivån på skämten är ganska låg när vi har suttit i skolan en hel dag. haha.

jag och charlotte träffades idag kl 9 för att göra på vårt projektarbete. men vi insåg att vi var alldeles för hungriga för att skriva så vi gick till espresso house på centralen för att är först. vi tänkte att vi skulle sammanställa enkäterna från i torsdags först men det slutade med att vi pratade ensamhet, vår önskan efter vars en katt, glädjen i att skratta samt att vi stirrade på en kille med ett barn. kanske lite för mycket eftersom han efter att ha mött våra blickar ett x antal gånger lämnade stället. antagligen i rädsla! haha.

men nu sitter vi här i skolan idag, vi har bytt utt biblioteket mot datorsalen, det kanske går bättre för oss att koncentrera oss då (antaligen inte eftersom jag bloggar när jag inte borde göra det).

nej, dags att gå tillbaka till kursplanen och worddokumentet!

tjoo!

sofia brukade fånga mig när jag föll. inte bara i trappan på madison utan även inombord. jag saknar henne..