igår var ingen lätt dag. igår var jag liten på jorden. idag är jag större. min syster är världsbäst.

    

 

 

mina vänner är helt fantastiska, och utan dem vet jag faktiskt inte hur jag skulle klarat den senaste månaden. de är som små ljussken. ingenting går upp emot dem. men det känns oundvikligt att inte känna stor saknad efter mike. jag önskar att han vore här, bredvid mig. en sak som denna ska man inte behöva gå igenom utan varandra. nästa vecka är vi tillsammans, och bara tanken får mina ögon att tåras.

  

 

jag går och lägger mig till tonerna av k'naan. den mannen är fan ett geni. jag måste nog gå in och titta om han spelar något på östkust under hösten. k'naan konsert finns från och med nu på min bucketlist. 

det var ju ganska väntat att jag skulle känna mig som en emotional rollercoaster efter de senaste veckorna. fast medans topparna inte är så jättehöga så känns dalarna fasligt låga. hur återhämtar man sig egentligen från ett fall av detta slag? jag tror inte det är möjligt. för hur kan vardagen bli densamma när någon så skälvklar och så betydelsefull inte längre finns med oss? jag förstår inte..

jag har inte skrivit på ett tag, helt enkelt för att jag inte vetat vad jag ska skriva. det finns liksom inte ord som kan förklara de senaste fyra veckorna. ilska? panik? sorg? smärta? tomhet? orättvisa? saknad? allt känns liksom som en tjock dimma. som en mardröm nästan. sorgligt nog händer det inget när jag knäpper med fingrarna. nu då? en dag i taget, and time will tell.