jag har vant mig vid ensamheten om kvällarna. det är inga problem.
jag har vant mig vid ensamheten om nätterna med, att det inte är någon som kryper tätt intill mig och skedar mig bakifrån, det är inga problem. jag känner mig faktiskt inte ensam. men inatt vaknade jag av att jag trodde att jag skulle dö. och då menar jag inte "ooh shit jag trodde jag skulle DÖ asså" utan verkligen; jag tror detta är mina sista sekunder i livet. jag vaknar av att mitt hjärta slår. och det slår inte i normal hastighet utan i en hastighet som inte är av denna värld. och inte slår det i normal och jämn takt, det slog snabbt och ojämnt. detta ledde till andnöd. det tog nog några minuter innan jag återgick till normal hjärtrytm. vidare tog det nog några minutar till innan jag slutat vara andfådd. allt som allt 7-8 minuter kanske. men det var dom längsta minuterna i mitt liv. aldrig förr har jag känt mig så ensam. och hur jobbigt det än är att erkänna det så ville jag har dig vid min sida..

jag vill inte mer..