ibland undrar jag om det är värt det. om det är värt att lämna allt jag har där hemma för detta. landet, kulturen och människorna. samtidigt vet jag att jag växer här. och det kan bara båda gott. men fortfarande kan jag inte undvika att undra hur det hade varit annars.
l ä g g a v a n n i c a .
     
skulle spinna 9.30 imorse. men gruppen var full så jag hoppade på treadmill passet istället. jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig mer än att jag visste att det var ett på löparbandet efter en instruktör. 1h av intervaller, uppförsbackar och nerförsbackar senare kunde jag knappt stå på benen. men hjälp så imponerad jag var över mig själv. 
  
efter passet blev det langning till E och starbucks med Y. innan jag började kl 2pm tog jag en powernap för att samla krafter. det gick sådär. när B vaknade byggde vi en koja och när D kom hem såg vi hairspray. runt 6pm badade jag barnen och en timme senare sov dom.  M och L kom hem vid 7.30 så då kunde jag sluta, hets åt lite ben and jerry och begav mig upp till min säng. här ligger jag fortfarande.  
 
vet ni, imorgon är det thanksgiving. jag ska på jättemiddag med familjen. turkey, mashed potatoes och pumpkinpie är ord som denna vecka har landat i vartannan mening här hemma. ser fram emot det. kameran får följa med och föreviga min första thanksgivingmiddag någonsin. förmodligen min sista med!
 
förr hade jag bara låtit det vara. ni tänker jag iaf på att att konfrontera. jag kommer säkerligen inte göra det men det är framsteg att jag tänker tanken.