jag såg den där miniserien på svt igår, torka aldrig tårar utan handskar. behöver jag ens säga hur bra jag tyckte den var? sista avsnittet tittade jag på nere på gymmet. jag tror det höll tillbaka mina tårar lite, för normalt hade jag gråtit floder. nu kände jag mig mer arg. attans vad mycket orättvisor det finns. sjukdomar och helvete. och känslan att kunna relatera till sin egen familj gör inte att ilskan minskar. tvärtom. åt helvete med cancer. och alla sjukdomar som förkortar människors liv. sjukdomar som rycker marken under fötterna och lämnar tomhet, sorg och saknad. inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle tända ett ljus på farsdag istället för att äta glass och dricka kaffe.