på vägen hem från mikes föräldrar imorse så slog det mig hur mycket jag saknar min syster. hemskt mycket. jag saknar att sitta och fnittra med henne. det blev inte bättre när jag kom hem och läste pluttens mejl. skönt att få höra att resan gick bra, och att han tyckte om våra bloggar, men oj som jag redan saknar honom. därefter gick jag in på min egen blogg, såg birsens kommentar, och insåg hur mycket jag saknar henne med. oh mycket! och alla andra.

när all denna saknad slår mig så är jag så attans glad över vad jag har här. jag har jensan och taip. jag har mike. jag har famljen. jag har mikes famlij. och så mycket mycket annat.

bortsett från alla denna saknad som slog mig, så känner jag mig äckligt lycklig!