jag skulle vilja frysa tiden. bara får den att stå stilla. inga dagar skulle passera, och antalet skulle fortfarande vara detsamma. fyra veckor.  fyra veckor, sen är tiden med emma vid min sida förbi. för utomstående kan det säkert vara svårt att förstå hur jobbigt det känns. och jag kräver nog inte heller att någon ska göra det. men vad emma betyder för mig här är något som jag inte ens borde försöka sätta ord på, för det är meningslöst. hon är min trygghet. hon är det som känns bekant, stabilt och lugnande när allt annat här känns skrämmande, främmande och stort. när jobb, hemlängtan och känslor känns mogitigt är hon där och knuffar mig i ryggen. när jag inte längre tror på mig själv så gör hon det. och hon förstår. hon förstår hur det är ett jobba som vi gör, hur det känns att vara tusentals mil hemmifrån. det är skrämmade så nära man kan komma en vän på så kort tid. hon känner mig innan och utan till, och hon läser mig som en öppen bok. det känns inget annat än bittert, frustrerande och ledsamt över att hennes familj inte längre är i behov av en au pair, och att dom tar sommaren som skulle bli så bra från oss. nä, just nu måste jag få lov att säga att det känns väldigt väldigt motigt..